Header

Rättegången var för en vecka sedan och dagarna innan kunde jag helt enkelt inte vara hemma eftersom jag blev rädd för minsta lilla ljud som kom från porten. Det var mycket tankar som gick runt i huvudet. Jag var rädd att han skulle söka upp mig, för han har ju tidigare hotat mig med att han ska skicka någon. Så jag fick sov borta.

Från början var det tänkt att Emma skulle vara mitt stöd under rättegången och hon skulle sitta där inne under förhandlingen. Men eftersom hon blev kallad som vittne kunde hon inte det. Många av mina närmaste vänner erbjöd sig att komma, men efter att ha pratat med min advokat och känt efter själv. Bestämde jag mig för att den enda som fick komma var min pappa och han fick sitta utanför som stöd.

Jag tog en taxi till Södertörns Tingsrätt och kände mig illamående hela vägen. Träffade pappa utanför och min advokat för att gå igenom några saker. Sen var det dags. Stegen in till rättssalen, var tunga och jag kände mig svimfärdig som att allt blev suddigt. När jag kom in, satte jag mig ner och så började allt. Det som gjorde mest ont i rättssalen var när man hörde åklagaren och ens advokat prata om en själv. Jag såg mig uppifrån och det kändes som att jag återupplevde allt det hemska jag varit med om. Tårarna föll. När jag skulle börja prata fick jag knappt ut orden. Men efter att jag tvingar fram första ordet var det lättare, med tårarna i halsen berättade jag allt som hänt. När jag var klar, kunde jag andas ut. När han pratade, var det självklart mycket som inte var sant. Det var jobbigt att höra men jag vet att han inte har ett rent samvete, däremot har jag det. Så det räcker för mig. Domen kommer om en vecka!

Tänk att jag väntat nästan 2 år på den här rättegången, från den dagen när jag satt i polisbilen i april 2016 och gjorde min anmälan till nu december 2017. Det har varit flera polisförhör och advokat möten under tiden. Jag är verkligen stolt över mig själv som aldrig la ner anmälan, trots att jag var trött på processen som tog tid och gått vidare i mitt liv. Men det som gjorde att jag orkade hålla ut var tre saker. För alla de kvinnor som blivit drabbade tidigare av den här mannen och som inte vågat anmäla eftersom att han hotat de. Jag vet efter att ha pratat med några av hans ex att han alltid har varit en kvinnomisshandlare. Allt från att ha kidnappat hans ex hund och velat döda den till att ha slagit sitt ex när hon varit gravid. Så så hemskt! Men även för alla framtida kvinnor som han kommer göra så mot. Och för mig själv, det här är min upprättelse.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag hade inte tänkt gå ut med detta förens efter rättegången som är om två veckor. Men i och med #metoo samt att den 25 november är Internationella dagen mot våld mot kvinnor vill jag lyfta upp ämnet innan. Dels för att jag vill ge styrka till de kvinnor som är, håller på lämnar eller varit i en sådan relation. För det är inte så enkelt att ta sig ur relationen när man är så inne i det.

Jag var under 2 års tid tillsammans med en man som misshandlade mig både fysisk och psykiskt. Varken mina vänner (förutom en) eller familj visste om det eftersom att han manipulerade mig till att detta var något mellan oss. Jag var en väldigt stark och självständig kvinna när han träffade mig, men jag växte upp med skilda föräldrar och en pappa som drack väldigt ofta. Så jag var nog ett lätt byte för en person som han, han kände till mina svaga punkter och han skulle bryta ner mig.

Jag trodde på hans ord om att han skulle förändras, att det var sista gången han blev full och misshandlade mig. Han var ju alltid så ångerfull och lovade gång på gång att han skulle gå på AA. Men det blev bara värre och värre. Han isolerade mig och fick mig att tro att jag inte hade någon annan än han. Efter samtal med vänner, poliser, kvinnojourer, psykologer och min advokat förstod jag att han alltid varit så och kommer alltid att vara så.

Jag valde att polisanmäla för 2 år sedan, efter att han kommit hem och slagit mig i nykter tillstånd. Vet inte om det berodde på att han var nykter eller för att jag hade berättat för en nära vän och kände att jag inte var ensam längre. Men någonting hände den kvällen för plötsligt satt jag i en polisbil och berättade vad som precis hade hänt och om alla tidigare gånger han fått sina vansinnesutbrott och ögonen svartnat.

Vi gjorde slut för sista gången för snart ett år sedan. Eftersom vi varken har några gemensamma vänner eller hänger på samma ställen har det varit enkelt att ha noll kontakt. Det tog tid för mig att inse att det var han som gjort fel. I början klandrade jag mig själv för att jag låtit han göra så mot mig, sen var jag arg för att han gjort såhär mot mig. När jag sen insåg hur illa behandlat jag blivit mådde jag väldigt dåligt, hade panikångest och posttraumatisk stressyndrom.

Förhållandet var en helvetes berg och dalbana. Ena stunden älskade han mig över allt annat på jorden, sen var jag värdelös, sen var han snäll och öste med kärleksförklaringar, sen tar han stryptag, hotar, kränker, anklagar mig för otrohet och var extremt svartsjukt och kontrollerande. Även när vi inte var tillsammans körde han på olika metoder och testade sig fram vad som funkade.

Mina vänner och familj fick så småningom veta vilket helvete jag hade levt och stödet jag fick av de var fantastiskt. Tack för att ni fanns där när jag behövde er som mest och att ni lyssnade på mitt ältande, ni gav mig styrka när jag inte orkade själv.

Den här mardrömmen har tyvärr inte kommit till sitt slut ännu eftersom jag har en rättegång om två veckor. Men ni ska veta en sak, jag har aldrig känt mig så fri som nu. För som person är jag äntligen hel igen.

Likes

Comments

Efter första örfilen tänkte jag ”men det var ju bara en gång. Han gör nog inte om det igen.” Men det jag inte visste då var att den här örfilen var början på en relation där psykiskt och fysisk misshandel blev en vardag.

Han tar stryptag och trycker upp mig mot garderobsdörren, jag känner hur jag får svårare och svårare att andas och hamnar i en överlevnadsinstinkt. När han ser att han har blod i ansiktet släpper han ner mig för att ta en ordentlig titt i spegeln. Jag ber han lugna ner sig men istället kastar han ner mig på soffan och sliter sönder min tränings t-shirt som jag har på mig och ger mig så många örfilar att jag tappar räkningen och känseln. Det var som att han hade demon i sig, hans ögon svartnade. Där låg jag som en boxningssäck och tog emot smäll för smäll. Det var ju mitt fel att jag försvarat mig när han tog stryptag på mig först.

Han går till köket hämtar en kniv och börjar hugg mot gardinerna som går sönder av knivbladet. Plötsligt ligger han över mig och säger ”Är du inte min är du inte någon annans heller” samtidigt som knivens egg cirkulerade runt min hals. Den stunden tänkte jag bara att det inte fanns någon morgondag för mig men tack och lov hade jag en bekant i telefon som jag kunde skrika till att han hade en kniv i handen. Då backade han. Återigen mitt fel, "hur kunde du låta henne höra?"

Han ser att jag har mobilen på stör ej och börjar fråga varför den är det och vill att jag ska öppna den för honom. Av ren princip sak vägrade jag öppna. Då tar han stryptag på mig och säger att jag döljer något att jag är otrogen eller något. Allt var ju mitt fel. Men det var helt okej att han hade på flygplansläge.

”Hur kan du inte prioritera mig?Jag bad dig om en liten sak och du kunde inte göra det för mig” sa han högt och puttade in mig hårt mot väggen upprepade gånger. Medan jag försökte svarar att jag hade somnat och försökte få honom att förstå att det är mänskligt att somna. Men han fortsatte, det spelade ingen roll vad jag sa. Det var ju mitt fel att jag hade somnat och inte hämta honom från jobbet.

Likes

Comments

THE BEGINNING
Allt började när jag gick i lågstadiet. Jag hade en polaroid kamera, en analog kamera och olika digital kameror. Bland mina vänner var jag den som alltid hade med sig kameran när vi hittade på något roligt. Jag tyckte om att föreviga minnen. Fotade även min lillasyster och försökte vara så kreativ som möjligt, jag klädde upp de och stylade de. Min dåvarande granne fixade Photoshop till mig som han laddat ner och bränt på en CD-skiva, så jag lärde mig photoshop helt själv när jag var väldigt ung. Jag var förbryllad över vad man kunde göra med bilderna i Photoshop och satt redan då uppe sent på nätterna och redigerade.


GROWING UP
Ju äldre jag blev desto mer ökade mitt intresse för foto och bildbehandling. Så jag började fotografera andra saker än mina vänner och småsyskon. När jag skulle välja gymnasium program, var det en självklarhet att jag skulle gå Medieprogrammet – inriktning foto. Då började jag fota med en riktig systemkamera, en Nikon D80, som vi fick låna från skolan. Jag fick lära mig att fota i studio och på location, ljussättning, kamerainställningar och mycket mer. Inte långt efter köpte jag(läs:pappa) min första kamera, en Canon EOS 400D. Från den stunden blev jag alltmer skickligare. Jag började fotografera i RAW och Manuell.


LET’S GO
Jag hade knappt hunnit ta student och hade redan fått ett jobb som fotograf på en nöjesportal. Därmed startade jag mitt företag och började frilansa direkt efter gymnasiet. Mitt första kändisevent var säsong invigningen av M/S Gerda och mitt första redaktionella fotografering var på en presskonferens för ett TV-program. Det var då jag bestämde mig för att göra fotograferingen till mitt yrke. Jag investerade på den senaste kameran, byggde upp min hemsida och en kompis designade min logga.

AND NOW…
Det är en dröm att få vara sin egen chef och att varje dag kunna arbeta med något som man älskar att göra. Jag driver mitt företag, jobbar med fantastiska kunder och jag får skapa bilder som fångar “det där” speciella i stunden. Jag skulle inte byta mitt jobb för något!

Likes

Comments

Den här kategorin har inga inlägg.

Mest lästa

När psykiskt och fysisk misshandel var min vardag

" Efter första örfilen tänkte jag ”men det var ju bara en gång. Han gör nog inte om det igen.” Men det jag inte visste då var att den här ör…"

Det onormala blev normalt

" Jag hade inte tänkt gå ut med detta förens efter rättegången som är om två veckor. Men i och med #metoo samt att den 25 november är Intern…"

Varför jag valde att bli fotograf

" THE BEGINNING Allt började när jag gick i lågstadiet. Jag hade en polaroid kamera, en analog kamera och olika digital kameror. Bland mina …"