Category: Confessions

Why I became a photographer

THE BEGINNING
Allt började när jag gick i lågstadiet. Jag hade en polaroid kamera,  en analog kamera och olika digital kameror. Bland mina vänner var jag den som alltid hade med sig kameran när vi hittade på något roligt. Jag tyckte om att föreviga minnen. Fotade även min lillasyster och försökte vara så kreativ som möjligt, jag klädde upp de och stylade de. Min dåvarande granne fixade Photoshop till mig som han laddat ner och bränt på en CD-skiva, så jag lärde mig photoshop helt själv när jag var väldigt ung. Jag var förbryllad över vad man kunde göra med bilderna i Photoshop och satt redan då uppe sent på nätterna och redigerade.

It all started when I was in primary school. I hade a polaroid camera, an analog camera and different compact digital cameras. Among my friends I was the one who always brought the camera to our our activities. I loved to capture the moments. I also had photo sessions whit my little sister, I tried to be creative as possible. I dressed her up and styled her. My neighbor at that time burned Photoshop to me in a CD, so I learned Photoshop all by myself at an early age. I was obsessed whit the ability of Photoshop and was often up late at night editing. 

GROWING UP
Ju äldre jag blev desto mer ökade mitt intresse för foto och bildbehandling. Så jag började fotografera andra saker än mina vänner och småsyskon. När jag skulle välja gymnasium program, var det en självklarhet att jag skulle gå Medieprogrammet – inriktning foto. Då började jag fota med en riktig systemkamera, en Nikon D80, som vi fick låna från skolan. Jag fick lära mig att fota i studio och på location, ljussättning, kamerainställningar och mycket mer. Inte långt efter köpte jag(läs:pappa) min första kamera, en Canon EOS 400D. Från den stunden blev jag alltmer skickligare. Jag började fotografera i RAW och Manuell.

As I got older, my love for photography and editing grew. So I started testing and taking pictures of things other than my friends and little sister. When I had to choose high school program, I already knew that I was going to apply to Media Program – Photo. Thats when I started shooting with a DSLR camera, Nikon D80, which I borrowed from school. I learned to shoot in the studio and on location, lighting, camera settings and much more. Soon after I bought my first DSLR camera, a Canon EOS 400D. From that moment on my skill started to grow. I was shooting in RAW and Manual. It was a big step! 

LET’S GO
Jag hade knappt hunnit ta student och hade redan fått ett jobb som fotograf på en nöjesportal. Därmed startade jag mitt företag och började frilansa direkt efter gymnasiet. Mitt första kändisevent var säsong invigningen av M/S Gerda och mitt första redaktionella fotografering var på en presskonferens för ett TV-program. Det var då jag bestämde mig för att göra fotograferingen till mitt yrke. Jag investerade på den senaste kameran, byggde upp min hemsida och en kompis designade min logga.

I barely had finished high school and had already got a job as a photographer on a webb magazine. So right after high school I started my business and started freelancing. My first celebrity event was the season opening of M/S Gerda and my first editorial photography was at a press conference for a Swedish TV show. That’s when I decided I wanted to make this my living, my job, my income. I invested on the latest DSLR camera, built my website and a friend designed my log.

AND NOW…
Det är en dröm att få vara sin egen chef och att varje dag kunna arbeta med något som man älskar att göra. Jag driver mitt företag, jobbar med fantastiska kunder och jag får skapa bilder som fångar “det där” speciella i stunden. Jag skulle inte byta mitt jobb för något!

Im doing what I love. I run my business, work with amazing clients and I capture beautiful and intimate moments on camera. I would not change my job for anything!

Att försvinna från internet

Har tänkt på det här med om man en dag helt plötsligt inte vill finnas på internet längre. Hur raderar man sitt liv på internet liksom?

Det är visserligen inte lätt, det beror på hur aktiv man har varit i de olika sociala medierna. Jag har denna blogg, Twitter, Facebook och Instagram. Sådan saker är lätta att radera eller avaktivera. Men däremot det andra har lagt upp på en är inte lika lätt att sopa under mattan. En jämnårig vän till mig, var under sina unga dagar ute en hel del och hamnade på en mängd vimmelbilder, men har nu börjat jobba för en statlig myndighet och vill nu inget annat än att dessa hemska bilderna från tonåren inte ska hittas av sökmotorerna. Men sådant får man nästan, tragiskt nog, leva med. Om inte man har kontakter inom de olika sajterna förstås. För de kan annars vara riktiga jäklar på det där med att ta bort bilder.

Jag själv tyckte att det var kul att hamna på vimmelbilder för inte så länge sedan men idag känns det bara överflödigt. När jag googlar mig själv, hoppar man dirket inte av glädje när man ser en del bilder. Ibland önskar jag att jag inte ens fanns på google, undantag min portfolio då. Det är ofattbar hur saker förändras. Men man har väl växt ifrån det där helt enkelt.

Min farfar.

Jag minns när beskedet kom om att du hade gått bort. Jag skulle precis ge mig iväg till skolan. Men efter telefonsamtalet föll jag ihop och grät i några dagar. 
Jag minns många stunder, som varje gång när jag brukade åka ner till hemlandet och du var där för att ta emot mig med en stor kram, att jag alltid fick bestämma vad betjänterna skulle laga i köket, alla gånger du frågade mig om vad Sveriges Kung heter eller hur många landskap det finns i Sverige och jag tyckte det var så jobbigt för jag kunde inte svaren då, när du brukade bära mig på din axel eller när jag brukade sitta på ditt knä, när du gav mig godis i smyg efter maten fast pappa sa att jag bara fick äta på lördagar, när vi köpte min klocka för att du tyckte att jag skulle ha en och jag fick välja precis vilken jag ville, varje kväll när vi brukade titta på nyheterna ihop och när vi brukade sjunga din favortlåt, att du alltid åt lunch prick kl. 12.00 och varje gång vi sa farväl när jag skulle kliva ombord på planet hem till Sverige. Alla dessa minnen kommer jag alltid bära med mig.

Jag var ditt favorit barnbarn, och det var ingen hemlighet. Det visade du tydligt. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dig. Det var inte lätt att skriva detta, men jag tog mig igenom det. Idag, 6 maj skulle du ha fyllt år. Du är inte här, men jag är säker på att du har det bra. Que en paz descanses <3

Best friend

Jag älskar dig för..
att du alltid avslutar mina meningar, ibland behöver jag inte ens öppna munnen och du vet redan vad jag ska säga.
att vi har ett eget, men roligt, språk ibland som ingen annan skulle förstå sig på.
att du hjälpte mig att plocka upp mitt hjärta som han så skoningslöst krossat.
att du gick med mig i ösregnet när jag kände mig så likgiltig och du strutande i om du skulle bli förkyld.
att vi kan spendera flera dagar i streck utan att tröttna på varandra.
att din morfar får vara min Moffa.
att du förstår mig, som ingen annan gör.
att du alltid lyssnar.
att du var där på min student.
att jag vet att jag kan ringa/smsa dig oavsett tid.
att fast du låg och sov, tog dig upp och hämtade mig från Cafét den där natten.
alla gånger du korrat mina texter.
att du varit min vän i snart 4 år.

Men mest älskar jag dig för att jag får ha dig, en sådan fantastisk och genuin person, i mitt liv. Glöm inte att när vi är pensionärer, så ska vi jorden runt i vår yacht och driva en egen resetidning där du skriver och jag fotar! <3

Pics by Vladimir Rodjenko

CONFESSIONS

Min svarta hatt är från H&M och likaså min orkesterjacka. Jag är endast 1.62 lång, eller kort kanske man ska skriva. Mina föräldrar är ursprunligen från Sydamerika, jag är alltså latina. Jag växte upp i Köping, och flyttade upp till Stockholm när jag var åtta år. Har två yngre syskon. Jag ska i n t e vara med i Paradise Hotel, tackde nej. Bilderna i bloggen är antingen fotade med min kompaktkamera (Canon), systemkamera(Canon) eller mobilkamera(Sony Ericsson). Jag har inte fyllt läpparna med botox, restylane eller liknade utan de är naturliga.


Hugo och jag en sommarkväll.

DEAD/AND/GONE

Han var både en fantastisk poet och advokat. Under hans sista år tillbringade han en stor del av sin tid inne på hans arbetsrum framför sin skrivmaskin. Han föredrog antika saker och ansåg att modern teknologi var idiotisk påfund. Han påbörjade en bok om en flickas första år, hur hon lekte med sina schäferhundar, hennes första steg, första ord. Han gick tillbaks 18 år och försökte få med de små ytliga detaljerna. Men han hann dock inte med alla åren och var tyvärr tvungen att stanna vid tre.

Den tredje mars 2009 tidigt på morgonen fick jag ett samtal. Han hade gått bort. Jag slutade känna mina hjärtslag och tårarna föll och floder bildades. Jag vägrade tro det jag hört. Ville försvinna, ville vrida tillbaka tiden, det var mycket jag ville. Men inget kunde få tillbaks honom.

När jag fick ett utdrag ur den påbörjade boken och började läsa, var det mina första år jag läste. Han hade skrivit den i förstapersonsperspektiv av en anledning. Jag tänker avsluta det min farfar påbörjade.